Livet, allt och ingenting

Livet, allt och ingenting
Din hand i min

måndag 19 januari 2009

När jag orkar...

...kommer jag att berätta om den svåraste tiden i mitt liv, tiden då jag fick uppleva det jag tror att alla föräldrar, både blivande och varande, bävar för: Att förlora ett barn. Även om man inte känt sitt barn för en längre tid så gör det så fruktansvärt ont och hålet som slits upp kommer aldrig att läka, det finns där, för evigt tar det plats och lämnar ingen pardon. Sorgen lämnar aldrig, den finns där, för evigt etsad i kropp och sinne. Även om den inte längre är lika påtaglig så är den för alltid en medlem i vår familj. Den går med oss sida vid sida varje dag, och varje dag knackar denna familjemedlem, Sorg, på min axel för att ge en liten påminnelse, men det är inte alltid lika svårt att bära honom med sig. Tiden läker nog på sätt och vis, men aldrig helt, det försvinner aldrig!
Ja, när jag känner att jag orkar leva i den känslan igen så ska jag försöka att berätta om det svåraste och jobbigaste jag någonsin fått uppleva.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar