Kort till en vän

När en väldigt nära vän fyllde år skapade jag det här och gav henne. :) På varje blomblad står de egenskaper jag förknippar henne med.

Du är en sann vän, en vän i nöden som jag är så glad att jag har! Massor av kramar till dig och tack för att du finns när jag behöver någon som är beredd att lyssna. :)

Några av mina alster

Här är ett dopkort som jag gjorde inför ett dop vi skulle på. Jag hade ingen lust att köpa ett vanligt så jag tog fram min kreativa sida och skapade ett istället. Blev ganska nöjd med resultatet. :)

Samtidigt gjorde jag också de här två tavlorna och gav en till dopbarnet och en till hennes syster.

En bra dag på skidor

Skulle skriva lite, men vet inte riktigt vad jag ska skriva om. Jo, kanske om en fantastisk lördag i skidbacken. :) Lilla Alexander var hos farmor och farfar och vi andra åkte till Romme. Jag lider fortfarande av träningsvärk efter att ha jobbat på i backen. Måste säga att med tanke på att jag inte åkt skidor alls på nästan två år så gör jag ganska bra ifrån mig. Men man ska inte säga för mycket för då slår det tillbaka har jag lärt mig. Råkade nämna, på vägen upp i liften, att jag faktiskt inte ramlat någonting än och det fick jag ganska snart äta upp. :S I nästa nerfart (en svart backe som var helt pucklig i början) kilade jag fast skidan i en puckel och RAMLADE. Slog mig inte och for inte iväg speciellt långt, men det var så typiskt att det hände eftersom jag precis nämnt att jag inte ramlat. Kunde ju inte annat än skratta åt det, och det gjorde nog de som satt i liften och såg på också. Jaja, ibland får man ju bjuda på lite underhållning helt enkelt.

För övrigt händer inte så mycket mer än att jag pluggar för fullt och tar hand om barnen och skjutsar hit och dit. Alexander är nu 11 månader och en riktig liten spellevink. Han är för det mesta sprudlande glad och det är så underbart härligt att både se och höra hans glädje över det mesta han får vara med om. Mest av allt njuter jag när Miranda busar med honom och han skrattar så att han kiknar. :) Så mysigt.

Det tar aldrig slut!

Har precis avslutat en av uppgifterna inför morgondagens föreläsning. Det finns inga gränser för hur mycket vi ska göra ibland och det på väldigt kort tid. Det bara matas på, uppgift på uppgift på uppgift. Det är jag inte så glad över med tanke på att man för en del uppgifter skulle vilja ha mer tid för att kunna sätta sig in i och ta till sig information från de olika paragrafer vi behandlar. Den uppgift vi nu har arbetat med fick vi bara en dag på oss att färdigställa, ingen liten uppgift men väldigt rolig och det hade varit väldigt bra om man hade fått lite mer tid för den. Men det är bara att gilla läget och hoppas på att vi fick till något som ändå var i närheten av bra. :S

Idag blir det bara en kort uppdatering. Är alldeles för trött och tom i skallen just nu för att överhuvudtaget orka skriva mer.

Ängeln hos mig

Jag har en ängel vid min sida,

han tar min hand och visar mig vägen när jag inte hittar fram.

Jag har en ängel vid min sida,

han visar mig lyckan när jag inte kan känna den själv.

Jag har en ängel vid min sida,

han torkar mina tårar när jag inte kan finna tröst.

Jag har en ängel vid min sida,

han förstår min kärlek när jag inte kan ge den en röst.

Jag har en ängel vid min sida,

han ger mig sitt varma leende när jag inte kan känna glädje.

Jag har en ängel vid min sida,

han ger mig sin kärlek och jag älskar honom så högt.

Jag har en ängel vid min sida,

hans namn är Sebastian och jag vet att han alltid finns hos mig.

Den värsta månaden i mitt liv

Torsdagen den 19 April 2007, ett datum jag aldrig kommer att glömma. Eller egentligen: hela April det året är för evigt etsad i mitt minne. En helvetesmånad, svart och fylld av stor sorg. Det var då jag, i graviditetsvecka 23, blev inlagd på förlossningen p.g.a. att jag öppnat mig alldeles för tidigt och vår lille son låg med ena foten i förlossningskanalen. Dessutom buktade fosterhinnorna ut och riskerade att brista när som helst. Jag blev beordrad strikt sängläge, fick inte ens gå upp för att gå på toaletten, och sängen tippades så att jag låg med huvudet neråt. Allt detta för att ta bort trycket på hinnorna och förhoppningsvis få livmoderhalsen att stänga sig igen. Det funkade sådär men det såg ändå ut som det skulle hålla ett tag. Efter tio dagar i detta läge vågade jag börja tro på att det skulle gå vägen, åtminstone så länge att det inte skulle vara någon fara för vår lille pojkes liv om han föddes för tidigt. Då var jag i vecka 24+4 och läkaren hade talat om att efter vecka 24 ökade chanserna att klara livet på den lille mycket mer än innan.

Det lilla hoppet blev inte långvarigt. Vår son föddes den 19 April, i vecka 24+5. Vattnet gick och jag blev akut nersövd och snittad. Av allt som hände den dagen kan jag inte påstå att jag kommer ihåg så mycket. Men jag vet att jag innerst inne förstod att den dagen var bara början av en svår och lång period av sorg. Läkarna talade om att vi fått en son och att han när han kom ut var väldigt medtagen och att de hade svårt att få igång andningen. Hans asfyxi var så svår att han fick ligga i respirator och de visste inte vilka skador asfyxin inneburit. Han låg i kuvös på neonatal och jag rullades dit i sängen för att få se honom när jag senare på kvällen vaknade till. Han var så liten och skör där han låg. En liten minimänniska som inte skulle få uppleva annat än smärta i det här livet. Så hemskt livet kan vara. Min lille son, så sjuk och så ensam i den stora kuvösen. Mina tårar rullade nerför kinderna och jag önskade så att någon skulle väcka mig ur denna onda dröm som inte kunde vara min verklighet. Tyvärr var det ingen dröm. Livet var verkligen så grymt mot oss alla. Lilla Sebastian hade fått två hjärnblödningar, den ena daterades till kort tid innan han föddes och den andra till kort efter att han föddes. I sex underbara och helvetiska dagar fick vi ha honom hos oss i livet, sen beslutade läkarna att man skulle stänga av respiratorn. Hjärnblödningen var av hägsta graden och läkarna gav inget hopp för honom. Tisdagen den 24 April stängdes hans respirator av och först när han fick ligga på mitt nakna bröst fick han frid och somnade in.

Jag kommer aldrig att glömma min tanke när jag dagen efter snittet låg i mitt rum på BB och en läkare från neonatal kom in tillsammans med en kvinna. Han presenterade sig själv och sedan kvinnan som visade sig vara sjukhusets kurator. "Det kommer inte att gå bra! Varför skulle annars en kurator vara med?!" var min tanke, och det visade sig att jag förstått det hela alldeles riktigt. Läkaren pratade en lång stund och förklarade vad som hänt Sebastian och det dröjde en evighet innan det slutligen kom fram att Sebastians chanser att överleva var väldigt små. Han var så sjuk och hans lilla kropp tog en så'n fruktansvärd skada av alla påfrestningar den fick utstå. Jag spenderade all tid jag kunde bredvid min son och höll min hand på hans lilla kropp. Försiktigt för att han inte skulle få ont av beröringen. Sköterskorna sa att han blev lugnare när han märkte att det var hans mamma som höll handen på honom och pratade med honom. Tänk att det kan finnas så mycket tårar hos en människa. Jag grät floder, tårarna ville aldrig sluta rinna. Och de rinner fortfarande i skrivande stund. Smärtan är tillbaka och saknaden är så stor, men framförallt gör det så ont i mig när jag tänker på den lilla underbara varelsen som kom till oss och hur han fick lida under sin korta tid på jorden. Bilden av den lilla kroppen i den stora kuvösen, kopplad till en massa slangar som var hans livlina är för evigt etsad på näthinnan och min enda önskan är att Döden aldrig fått ta sitt grepp om honom. Att vi, istället för en grav att gå till, skulle haft en snart 2-årig liten kille springande och skrattande här hemma. Tyvärr var livet grymt mot oss då och vi fick inte behålla den lilla gåva som Sebastian var.

Idag, nästan två år senare, har vi en liten kille här hemma som snart ska fylla ett år. Han föddes den 21 April och är ett riktigt mirakel. Vi räknade ut att han blev till den dag som Sebastian egentligen var beräknad att födas, och han var beräknad att födas den dag Sebastian gick bort. Min första reaktion på det var att det måste vara ett tecken på att det kommer att gå bra den här gången. Vilket det också gjorde, men det höll på att sluta illa det med. I vecka 20 blev jag inlagd eftersom jag var på väg att öppna mig igen (under alla mina graviditeter, 3st, har jag haft riktigt kraftiga sammandragningar som startat omkring vecka 12-13). Jag blev sjuksriven och beordrad sängläge fram till Alexander föddes. Vi åkte in på ständiga kontroller för att mäta livmodertappen, en gång i veckan närmare bestämt (förutom alla extraturer man gjorde av rädsla att någonting skulle hända). Efter en lång tids sängläge kom han till oss och han är en underbar, glad liten kille som inte verkar ha några bekymmer alls i livet. Vilken lycka det är att få hålla sitt livs levande barn i famnen varje dag och titta in i de underbara små ögonen och tala om att mamma älskar honom. Det är inte längre någonting jag tar för givet, det är en gåva jag fått och som jag vårdar ömt.

Det funkade! :)

A sov i flera timmar innan han vaknade och blev överflyttad till mammas säng. :) Yippee!!! Han sov även sin eftermiddagssömn i sin egen säng och nu sussar han sött i densamma. Min lilla älskling. Det känns lite vemodigt att inte ha den lilla varma kroppen bredvid sig när man kryper till kojs, men någon gång måste det ju ske. Det funkar inte att lämna honom till någon annan i höst annars. Då är det dags för dagmamma eller dagis. Hjälp, vad fort tiden går! Snart är han tonåring och kommer hem och kallar mig för morsan och ockuperar hela huset med sina kompisar och jag och T har ingenstans att gömma oss för alla dessa tonåringar. :S Hua, hur kommer det att bli?! Inte nog med att jag kommer att få en tonårsdotter som spacklar sig och springer ute sent på kvällarna och gör precis som hon vill och testar gränser. Jag får stå ut med en hormonstinn tonårskille med. Nej, det är ingen lätt framtid vi har framför oss. Men tänk, vilka underbart goa små raringar det är vi har här hemma ändå, trots mina skräcktankar om framtiden. :D Just nu njuter jag i fulla drag av att de är mina och även om jag i framtiden säkert kommer vilja ta den ena och dänga till den andra med så älskar jag dem så innerligt mycket, och ingen annan kan komma och tala om för mig att de är förskräckliga! Det är bara mig förunnat.

PREMIÄR!!!

Kan man nog säga. :) I kväll fick lilla A somna i sin egen säng utan mamma bredvid, bara handen som strök över håret och fanns tillgänglig att hålla i när han ville. Det funkade riktigt bra. Nu ligger han och snusar och sover så sött i sin säng. :D Bara att hålla tummarna för att det går fortsatt lika bra kommande dagar och nätter också. Fast vänta lite! Hmm, natten har ju inte infunnit sig än. Vet ju inte hur den kommer att arta sig, men det visar sig ju. Bara att följa med i vad som än händer. Hur som helst, lite kul är det ju att han inte bråkade ikväll, första kvällen som jag la honom där. Ja, han har ju provat på att sova i sängen förut men inte på samma villkor. Jag har tidigare, på den tiden när det gick att söva honom i famnen, lagt honom i sängen efter att han somnat hos mig, men det har aldrig varat så länge. På sin höjd någon timme eller två. Vad spännande det ska bli att se hur natten blir. Eller spännande, ja det återstår att se. Jag tvivlar på att jag tycker det är så spännande om han vaknar mitt i natten och, sin vana trogen, inte vill somna om på stört då. Med tanke på den nya situationen är ju risken stor att han, om han vaknar inatt, piggnar till och får för sig (som vanligt när han vaknar) att han ska vara vaken och jollra i någon timme innan han somnar om igen. :S Ja, vi lär nog bli varse hur det blir i alla fall.

Ha, nu lyckades det. :D

Har äntligen lyckats med att hämta bilder utan att nätverket kopplar ner och bryter överföringen. :) YES! Här är ett av mina alster: en tagbook som min mamma fick när hon fyllde år. Kul grej med bilder på barnen i.

Framsida

Baksida

Sjukt mycket plugg...

...blir det just nu. Känner inte att jag har tid över för mycket annat egentligen. Barnen på dagarna och böckerna på kvällarna, och så en och annan föreläsning eller grupparbete dagtid också. Ja det pusslas för fullt och ibland känns det som det här pusslet aldrig kommer att bli färdigt. PUST! Jag hoppas bara att alla andra i min omgivning, förutom familj och studiekompisar, förstår att jag inte glömt dem utan bara inte hittar tiden för någonting annat just nu.

Sitter nu och försöker att lösa de rättsliga frågorna i ett arbetsrättsligt diskrimineringsfall. Inte helt lätt. Ska försöka vrida och vända för att hitta svagheter i respektive parts resonemang och sen föra ett eget resonemang kring detta. Men hur gör man det när utgången av målet kändes solklart redan från början och arbetsgivarens resonemang slog hål på alla argument från den som väckt talan i målet?! Jaja, bara att läsa på och hoppas på att det vid morgondagens redovisning går bra ändå. Vi är ju i alla fall sex stycken i gruppen som arbetar med detta, så någon kanske har hittat något. :S

Men för att inte klaga helt och hållet så kan jag bara säga att Arbetsrätten hittills varit den mest intressanta av alla de kurser jag gått än så länge. Den ger så fruktansvärt mycket och man inser vilken djungel av lagar en arbetsgivare har att rätta sig efter egentligen, men också, som gårdagens föreläsare sa: att LAS (lagen om anställningsskydd) egentligen är ett såll med en massa kryphål som arbetsgivaren kan utnyttja i olika situationer. Hur som helst, spännande är det. och jag har definitivt bestämt mig för att också läsa Arbetsrätt B när jag är färdig personalvetare. Ja sen funderar jag ju faktiskt på att läsa på distans under sommaren. Det gäller att förkovra sig nu och se till att man står sig i konkurrensen om jobben när det är så dags. :)

Nehej, bäst att fortsätta med diskrimineringsfallet så att jag inte känner mig helt lost imorgon.

Tack och go'natt!