Den värsta månaden i mitt liv

Torsdagen den 19 April 2007, ett datum jag aldrig kommer att glömma. Eller egentligen: hela April det året är för evigt etsad i mitt minne. En helvetesmånad, svart och fylld av stor sorg. Det var då jag, i graviditetsvecka 23, blev inlagd på förlossningen p.g.a. att jag öppnat mig alldeles för tidigt och vår lille son låg med ena foten i förlossningskanalen. Dessutom buktade fosterhinnorna ut och riskerade att brista när som helst. Jag blev beordrad strikt sängläge, fick inte ens gå upp för att gå på toaletten, och sängen tippades så att jag låg med huvudet neråt. Allt detta för att ta bort trycket på hinnorna och förhoppningsvis få livmoderhalsen att stänga sig igen. Det funkade sådär men det såg ändå ut som det skulle hålla ett tag. Efter tio dagar i detta läge vågade jag börja tro på att det skulle gå vägen, åtminstone så länge att det inte skulle vara någon fara för vår lille pojkes liv om han föddes för tidigt. Då var jag i vecka 24+4 och läkaren hade talat om att efter vecka 24 ökade chanserna att klara livet på den lille mycket mer än innan.

Det lilla hoppet blev inte långvarigt. Vår son föddes den 19 April, i vecka 24+5. Vattnet gick och jag blev akut nersövd och snittad. Av allt som hände den dagen kan jag inte påstå att jag kommer ihåg så mycket. Men jag vet att jag innerst inne förstod att den dagen var bara början av en svår och lång period av sorg. Läkarna talade om att vi fått en son och att han när han kom ut var väldigt medtagen och att de hade svårt att få igång andningen. Hans asfyxi var så svår att han fick ligga i respirator och de visste inte vilka skador asfyxin inneburit. Han låg i kuvös på neonatal och jag rullades dit i sängen för att få se honom när jag senare på kvällen vaknade till. Han var så liten och skör där han låg. En liten minimänniska som inte skulle få uppleva annat än smärta i det här livet. Så hemskt livet kan vara. Min lille son, så sjuk och så ensam i den stora kuvösen. Mina tårar rullade nerför kinderna och jag önskade så att någon skulle väcka mig ur denna onda dröm som inte kunde vara min verklighet. Tyvärr var det ingen dröm. Livet var verkligen så grymt mot oss alla. Lilla Sebastian hade fått två hjärnblödningar, den ena daterades till kort tid innan han föddes och den andra till kort efter att han föddes. I sex underbara och helvetiska dagar fick vi ha honom hos oss i livet, sen beslutade läkarna att man skulle stänga av respiratorn. Hjärnblödningen var av hägsta graden och läkarna gav inget hopp för honom. Tisdagen den 24 April stängdes hans respirator av och först när han fick ligga på mitt nakna bröst fick han frid och somnade in.

Jag kommer aldrig att glömma min tanke när jag dagen efter snittet låg i mitt rum på BB och en läkare från neonatal kom in tillsammans med en kvinna. Han presenterade sig själv och sedan kvinnan som visade sig vara sjukhusets kurator. "Det kommer inte att gå bra! Varför skulle annars en kurator vara med?!" var min tanke, och det visade sig att jag förstått det hela alldeles riktigt. Läkaren pratade en lång stund och förklarade vad som hänt Sebastian och det dröjde en evighet innan det slutligen kom fram att Sebastians chanser att överleva var väldigt små. Han var så sjuk och hans lilla kropp tog en så'n fruktansvärd skada av alla påfrestningar den fick utstå. Jag spenderade all tid jag kunde bredvid min son och höll min hand på hans lilla kropp. Försiktigt för att han inte skulle få ont av beröringen. Sköterskorna sa att han blev lugnare när han märkte att det var hans mamma som höll handen på honom och pratade med honom. Tänk att det kan finnas så mycket tårar hos en människa. Jag grät floder, tårarna ville aldrig sluta rinna. Och de rinner fortfarande i skrivande stund. Smärtan är tillbaka och saknaden är så stor, men framförallt gör det så ont i mig när jag tänker på den lilla underbara varelsen som kom till oss och hur han fick lida under sin korta tid på jorden. Bilden av den lilla kroppen i den stora kuvösen, kopplad till en massa slangar som var hans livlina är för evigt etsad på näthinnan och min enda önskan är att Döden aldrig fått ta sitt grepp om honom. Att vi, istället för en grav att gå till, skulle haft en snart 2-årig liten kille springande och skrattande här hemma. Tyvärr var livet grymt mot oss då och vi fick inte behålla den lilla gåva som Sebastian var.

Idag, nästan två år senare, har vi en liten kille här hemma som snart ska fylla ett år. Han föddes den 21 April och är ett riktigt mirakel. Vi räknade ut att han blev till den dag som Sebastian egentligen var beräknad att födas, och han var beräknad att födas den dag Sebastian gick bort. Min första reaktion på det var att det måste vara ett tecken på att det kommer att gå bra den här gången. Vilket det också gjorde, men det höll på att sluta illa det med. I vecka 20 blev jag inlagd eftersom jag var på väg att öppna mig igen (under alla mina graviditeter, 3st, har jag haft riktigt kraftiga sammandragningar som startat omkring vecka 12-13). Jag blev sjuksriven och beordrad sängläge fram till Alexander föddes. Vi åkte in på ständiga kontroller för att mäta livmodertappen, en gång i veckan närmare bestämt (förutom alla extraturer man gjorde av rädsla att någonting skulle hända). Efter en lång tids sängläge kom han till oss och han är en underbar, glad liten kille som inte verkar ha några bekymmer alls i livet. Vilken lycka det är att få hålla sitt livs levande barn i famnen varje dag och titta in i de underbara små ögonen och tala om att mamma älskar honom. Det är inte längre någonting jag tar för givet, det är en gåva jag fått och som jag vårdar ömt.